"Jag trodde det skulle vara mer av en utbildning" : Fyra nydisputerade kvinnor om den humanistiska forskarutbildningens vägledning

Denna uppsats undersöker hur fyra nydisputerade inom humaniora upplever den studie- och karriärvägledning de fick under forskarutbildningen. Frågeställningarna är: Hur beskriver informanterna forskarutbildningens betydelse i sina respektive karriärplaner? Hur upplevde informanterna karriärvägledningen inför och under forskarutbildningen? Undersökningen består av fyra intervjuer genomförda enligt narrativ metod. Studiens teoretiska ansats är Social cognitive career theory (SCCT), som bygger på Albert Banduras självförmågebegrepp. Undersökningens resultat är att intervjupersonerna gick in i forskarutbildningen med diffust förväntat utfall. Snarare än att utgöra en del av en karriärplan var forskarutbildningen något de gled in i på grund av uppmuntran och intresse för ämnet. Intervjupersonerna var mycket kritiska till den karriärvägledning de fick som presumtiva och antagna doktorander. I den mån vägledning erbjöds fokuserade den på fortsatt karriär inom akademin, medan andra karriärvägar än forskning omgärdades av negativa fördomar. Inom doktorandkollektiven etablerades även en kollektiv negativ återkopplingsloop kring hur svårt det är att etablera sig på den bredare arbetsmarknaden med en doktorsexamen i humaniora. Den negativa återkopplingsloopen bidrog till hög framtidsstress och låg karriärsjälvförmåga bland doktoranderna